Globala kriser leder till att människor söker sig till trygghet över nationsgränser. Istället för att visa solidaritet har de nordiska länderna börjat tävla om vem som har den mest restriktiv asylpolitiken. Vi ser hur nordiska länder medvetet har försvårat för människor att använda sin rätt att söka asyl. Det är en farlig utveckling som äventyrar asylrätt och mänskliga rättigheter.

Nordisk grön vänster menar att ingen skall utvisas till ett land där dennes liv eller frihet riskerar att hotas, även om man fått avslag på sin ansökan om asyl. Eftersom asylrätten har sina begränsningar ser vi också vikten av att de nordiska ländernas asyllagstiftningar även omfattar möjligheten att få asyl av humanitära eller särskilt ömmande skäl, för att exempelvis klimatflyktingar eller människor som förföljs på grund av sin sexuella läggning ska kunna få asyl.

Bedömningen av asylskäl handlar om vilka risker som finns i framtiden om personen måste återvända. Men i vissa fall, till exempel om någon har blivit utsatt för tortyr, så rekommenderar UNHCR att det inte ska behövas ytterligare bevisning för att personen fortfarande är hotad. Det samma ska gälla för personer vars familjemedlemmar eller kolleger, som levt i samma situation som den sökande, har dödats eller råkat ut för allvarliga övergrepp. Men i flera av de nordiska länderna avfärdas sådana bevis ofta för att de inte anses visa att den sökande är personligen hotad.

Asylsökande från länder i väpnad konflikt ska ha rätt till uppehållstillstånd utan att behöva bevisa några personliga detaljer. Problemet är att flera av de nordiska länderna i praktiken har tillämpat en snäv tolkning av vad som är en väpnad konflikt.

Även om konflikten accepteras som ”väpnad konflikt” i lagens mening, så kan den betraktas som lokal. I sådana fall utvisas människor ofta trots konflikten med hänvisning till att de kan flytta inom landet.

I praktiken görs internflyktsbedömningarna i flera av de nordiska länderna ofta slentrianmässigt. De är varken tillräckligt individualiserade eller tillräckligt baserade på aktuell landinformation. Detta leder till att personer som faktiskt bedömts ha flyktbehov utvisas till omöjliga situationer, tvingas på flykt igen eller att hålla sig gömda i hemlandet.

En snäv tolkning av vad som är ett krig och en oförsiktig tillämpning av internflyktsalternativ bidrar också till att konflikthärjade länder måste ta hand om en stor mängd internflyktingar. En annan följd är att naturresurser och infrastruktur i – oftast fattiga – grannländer överbelastas då människor tvingas ge sig av på nytt. I värsta fall saknas fungerande flyktingmottagande i grannländerna.

Allt som allt hotas asylrätten genom alltför snäva definitioner av begrepp som förföljelse och väpnad konflikt, i kombination med orimliga beviskrav och fokus på detaljer som inte är centrala för asylskälen.

Ingen som behöver skydd ska riskera att få avslag på sin asylansökan och utvisas till det land de flytt ifrån. Det innebär att om det finns osäkerhet kring skyddsbehovet så ska skydd beviljas. Nordisk asylpolitik skall framför allt garantera alla rätten att leva.