Alla människor har rätten att söka asyl. Under de senaste åren har de nordiske länderna på olika sätt och med olika mått vägt skyddsbehov mot en reglerad invandring och ett ordnat asylsystem. Även om det är upp till varje lands beslutsfattare att göra dessa avvägningar bör vissa principer upprätthållas och mänskliga rättigheter respekteras.
Ingen skall utvisas till ett land där dennes liv eller frihet riskerar att hotas, även om man fått avslag på sin ansökan om asyl. Eftersom asylrätten har sina begränsningar ser vi också vikten av att de nordiska ländernas asyllagstiftningar även omfattar möjligheten att få asyl av humanitära eller särskilt ömmande skäl, för att exempelvis klimatflyktingar eller människor som förföljs på grund av sin sexuella läggning ska kunna få asyl.
Det är inte svårt att förstå att någon som har behövt fly från ett land i rädsla för förföljelse eller konflikt har svårt att ordna skriftliga bevis för vad som hänt. Det finns också situationer av förföljelse som inte kan bevisas på annat sätt än genom en muntlig berättelse. Berättelsen bör då bedömas i förhållande till hur rimlig den verkar vara i ljuset av andra fakta och landinformation. Men det är alltför vanligt att en muntlig berättelse avfärdas på grund av brist på bevis.
Ofta krävs skriftlig bevisning som för den enskilda asylsökande kan vara omöjlig att ordna fram. När den sökande lyckas lämna in skriftliga bevis så bedöms dessa ofta vara av ”enkel beskaffenhet” och anses därför ha ett lågt bevisvärde. Om den sökande inte har kunnat styrka sin identitet med tillräckligt tillförlitliga id-handlingar (något som för personer från vissa flyktländer helt enkelt är omöjligt) kan det leda till att de nordiska ländernas migrationsmyndigheter och domstolar inte heller accepterar några andra handlingar som bevis. Även om den sökande lyckas övertyga myndigheterna om att berättelsen är sann så tillkommer kravet på att bevisa att det hot som finns kommer att förverkligas, eller att övergrepp som redan skett kommer att upprepas.
Bedömningen av asylskäl handlar om vilka risker som finns i framtiden om personen måste återvända. Men i vissa fall, till exempel om någon har blivit utsatt för tortyr, så rekommenderar UNHCR att det inte ska behövas ytterligare bevisning för att personen fortfarande är hotad. Det samma ska gälla för personer vars familjemedlemmar eller kolleger, som levt i samma situation som den sökande, har dödats eller råkat ut för allvarliga övergrepp. Men i flera av de nordiska länderna avfärdas sådana bevis ofta för att de inte anses visa att den sökande är personligen hotad.
Ett liknande problem är att det sällan ses som ett bevis i sig att personen tillhör en särskilt utsatt grupp. Det gäller till exempel homosexuella, bisexuella och transpersoner från länder där dessa riskerar förföljelse, konvertiter från länder där konvertering inte accepteras, kvinnor som brutit mot sociala normer där sådant kan leda till förföljelse, etniska minoriteter i konfliktområden.
Det är oacceptabelt att konvertiter får avslag med motiveringen att deras tro inte är känd i hemlandet och att de därför kan återvända om de inte berättar om sin tro eller visar den öppet. Det borde heller aldrig krävas av homosexuella, bisexuella eller transpersoner att de kan låta bli att leva öppet. Det är varje människas rättighet att få tro och älska vem hen vill och att få definiera sig själv.
Krav på att den asylsökande ska ha försökt få skydd hos hemlandets myndigheter är också ofta alltför höga, inte minst när den sökande har utsatts för övergrepp av personer från samma myndigheter.
| Asylsökande från länder i väpnad konflikt ska ha rätt till uppehållstillstånd utan att behöva bevisa några personliga detaljer. Problemet är att flera av de nordiska länderna i praktiken har tillämpat en snäv tolkning av vad som är en väpnad konflikt.
Även om konflikten accepteras som ”väpnad konflikt” i lagens mening, så kan den betraktas som lokal. I sådana fall utvisas människor ofta trots konflikten med hänvisning till att de kan flytta inom landet. UNHCR tillåter utvisning av skyddsbehövande när det finns ett alternativ i form av skydd internt i hemlandet. Men internflykts-alternativet måste enligt UNHCR vara relevant, det vill säga att flyktingen verkligen ska vara säker. Dessutom ska det vara rimligt; flyktingen ska ha en rimlig möjlighet att få tak över huvudet, försörja sig osv. I praktiken görs internflyktsbedömningarna i flera av de nordiska länderna ofta slentrianmässigt. De är varken tillräckligt individualiserade eller tillräckligt baserade på aktuell landinformation. Detta leder till att personer som faktiskt bedömts ha flyktbehov utvisas till omöjliga situationer, tvingas på flykt igen eller att hålla sig gömda i hemlandet. En snäv tolkning av vad som är ett krig och en oförsiktig tillämpning av internflyktsalternativ bidrar också till att konflikthärjade länder måste ta hand om en stor mängd internflyktingar. En annan följd är att naturresurser och infrastruktur i – oftast fattiga – grannländer överbelastas då människor tvingas ge sig av på nytt. I värsta fall saknas fungerande flyktingmottagande i grannländerna. |
Allt som allt hotas asylrätten genom alltför snäva definitioner av begrepp som förföljelse och väpnad konflikt, i kombination med orimliga beviskrav och fokus på detaljer som inte är centrala för asylskälen.
Ingen som behöver skydd ska riskera att få avslag på sin asylansökan och utvisas till det land de flytt ifrån. Det innebär att om det finns osäkerhet kring skyddsbehovet så ska skydd beviljas. Försiktighetsprincipen ska tillämpas.
Nordisk grön vänster föreslår att de nordiska regeringarna
- försäkrar sig om att asylsökande inte utvisas till länder där dennes liv eller frihet skulle hotas, där den asylsökande riskerar att utsättas för tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling eller länder med ett osäkert säkerhetsläge
- i sin lagstiftning tar hänsyn till särskilt ömmande skäl för att bevilja uppehållstillstånd.
